Jag vill återkomma till läsning - varför tappar svensk skola elever redan i årskurs ett? Saknar vi kunskapen att lära barn läsa - har vi tappat den? Har skolan/kommunerna förlitat sig på röstsynteser och stavningsprogram så pass mycket att resultatet blir att barnen inte får en god läs och skrivförmåga utan rättar det som låter fel utan att reflektera över Vad som är fel? Rent krasst så behöver kanske 5 % av eleverna i en kommun en röstsyntes, men ändå har de flesta kommuner köpt in en. Företagen som säljer sådana har varit väldigt duktiga i sin marknadsföring - en kommunlicens på en röstsyntes är sannerligen inte gratis. På något sätt har man trott att detta är lösningen på problemen, att man genom att köpa en röstsyntes och något mer avancerat stavningsprogram visar att man faktiskt gör något för barnens läs och skrivinlärning.
Jag vill hävda att detta är en helt felaktig satsning. För att utveckla barns läsning krävs andra verktyg. Jag menar inte att jag vill ta bort röstsynteserna eller stavningsprogrammen helt - de elever som verkligen har behov av dem ska naturligtvis fortfarande ha tillgång till dem och de ska vara ett komplement till en god läs och skrivundervisning. Men att inte ge alla barn en möjlighet att träna på sin nivå är fel. Elever som skulle må bra av lite pushning framåt, t.ex. genom "putta på metod", blir sittande med samma texter i samma tempo. Ett gott lästempo och en god förmåga till ortografisk avkodning är det viktigaste för att avlasta arbetsminnet när man läser. Om man inte lär sig detta utan sitter och ljudar eller läser ord var för sig, stavelse för stavelse, så belastas arbetsminnet och gör att man också får svårt med förståelse och med att komma ihåg vad man har läst. Och här har vi den springande punkten tycker jag: Elevernas förståelse för vad de läser minskar och i och med den minskningen försämras deras studieresultat.
Att skriva sig till läsning är idag en populär metod på lågstadiet och jag tror att den funkar, men att den behöver kompletteras med "att lyssna sig till läsning" och med "att läsa sig till läsning". Nu kommer en del att säga: "det är ju både lyssna sig och läsa sig till läsning i den metoden". Jo, visserligen så bygger det ju mycket på att eleven får en möjlighet att direkt höra bokstäver, ord och vad den skriver, men de texter som eleverna skapar i den åldern är ändå språkligt begränsade och det är genom att bygga ordförrådet som de kan komma vidare i sin utveckling. Om de endast får ta del av sina och varandras texter så utsätts de för språk på samma nivå hela tiden.
Vi måste nå till en punkt där barnen har ett Läsflyt. Detta är ett utav direktiven i den nya kursplanen och LGR11. Det är endast genom att ha ett Läsflyt som man helt och fullt kan tillgodogöra sig text. Tänk på hur du själv läser. Läser du varje ord för sig? Ljudar du orden eller rör du på läpparna?Läser du varje rad för sig eller läser du fler rader samtidigt? Hur länge har människan haft ett gott Läsflyt? Svårt att säga, men det sägs att St: Ambrosius av Milano var den första som läste utan att röra på läpparna eller läsa "högt" för sig själv.
" Ambrose was an extraordinary reader. "When he read," said Augustine, "his eyes scanned the page and his heart sought out the meaning, but his voice was silent and his tongue was still. Anyone could approach him freely and guests were not commonly announced, so that often, when we came to visit him, we found him reading like this in silence, for he never read aloud."
Ett gott Läsflyt i 9:an anses av många vara 240 ord per minut. Skulle man se en konstant utveckling från årskurs 1 så skulle den i så fall innebära att barnen ska läsa 80 ord/minut redan efter första skolåret. Nu sker ju inte utveckling så symmetriskt och dessutom så tränas inte läsning speciellt mycket när man kommer upp i åldrarna utan barnen förväntas kunna läsa och utveckla sig vidare själva. Detta innebär att det är ännu viktigare att vi lär barnen att läsa i tidig ålder. Hur ska de annars ha förmågan att själva utveckla sig och sin läsning vidare? Jag vill avsluta den här posten med en länk. Se vad hjärnforskaren Martin Ingvar har att säga och fundera på vad jag har skrivit.